Tibet - inget Shangri-La

I både Svenska Dagbladet och Aftonbladet har det de senaste dagarna gjorts begränsade, men ändå lovvärda, försök att komplicera frågan om Tibet. I det senare fallet skämdes ansträngningen av en samtidig chatt i vilken ledarkrönikören Jesper Bengtsson formulerade sig i ohistoriska och svepande formuleringar om "... den närmast rasistiska politik som Kina fört sedan 1950-talet", om att "Kina har fått massor av folk att flytta dit de senaste åren för att göra Tibet mer 'kinesiskt'", om "Maos ambitioner att sprida sin version av kommunismen" (som svar på frågan ”Varför är Kina så intresserat av Tibet?”) för att som avslutning sammanfatta situationen som ”ett nationellt uppror mot en främmande makt”.

De av oss som inte ens i informella samtal skulle basera våra ståndpunkter på det lättviktiga tyckande som medias omstuvade (”journalistiskt bearbetade”) telegrambyråmaterial består av, känner oss naturligtvis generade.

Till andra (t ex mina) slutsatser kan man komma bl a med hjälp av Tom Grunfeld, Melvyn C. Goldstein och Barry Sautman. Utöver att de – tillsammans med ett femtontal andra forskare - finns representerade i samlingsvolymen Contemporary Tibet Politics, Development and Society in a Disputed Region från 2005 (en grundbok i varje anständigt mediaföretags fackbibliotek) så är de flitigt företrädda i den internationella debatten. Ibland med nerladdningsbara texter, som här t ex Goldsteins The Snow Lion and the Dragon China, Tibet, and the Dalai Lama från 1999.

För övrigt

… noterar jag Erik Wijks namn under en artikel för första gången på länge. Härligt.