"This is not the way things are supposed to be..." Gängse respektive rimliga föreställningar om Kina o Tibet

Jag lyssnar till ett australiensiskt samtal med Angela Davis av det slag vi borde få oss många till livs. Från barndomens segregerade Birmingham hör hon sin mors röst om och om igen säga: - This is not the way things are supposed to be. And they will not always be this way. Att inte acceptera samtidens föreställningar om vad som är normalt, att ha en egen moralisk kompass och att se den möjliga förändringen. Angela säger att hon av sin mor redan i 2-3-årsåldern fick en första lektion i kritiskt tänkande.
De gångna två veckornas mediala opinionsyttringar kring Kina och Tibet har uppvisat motsatsen. När de nu förutsägbart har ändat i en inrikespolitisk icke-debatt om OS-bojkott kan det vara dags att summera: De cirka 400 svenska blogginläggen har med få undantag - Oscar Swartz (inkl kommentarer), Blogge Bloggelito och ytterligare någon - vidareförmedlat och förstärkt den mest lättillgängliga (delvis planterade), ohistoriska och ensidiga bilden av händelseförloppet i Lhasa med omnejd. Om man bortser från bloggare med en medveten politisk agenda som Det Progressiva USA, Pär Ströms Blogg etc, så har "magkänslan" (dvs egen okunskap i kombination med andras fördomar) präglat inläggen. Synd, ett fruktansvärt slöseri med möjligheten att berika varandra med alternativa erfarenheter, egna läsefrukter, mångsidiga perspektiv.Varför inte börja med Youtube och de där tillgängliga partssammanfattningarna tex CIA (1, 2, 3, 4, 5), det officiella Kina (1, 2, 3) och det exil-tibetanska Dharamsala med dess västerländska tillskyndare (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7) och t ex Discussion on Tibet (1 o 2), Future of the Dalai Lamas and Tibetan Democracy (1, 2, 3, 4, 5, 6) , 2008 Tibet Riot, the Truth and Lies (1, 2, 3, 4), Tibetan Refugee (1, 2, 3, 4, 5)

Och fortsätta till någon kunskapsrik news-group, internationella läsarreaktioner (som här i anslutning till en artikel i International Herald Tribune) eller ett kvalificerat diskussionsforum (som här en månadslång replikväxling hos det amerikanska PBS). Sedan kan vi börja blogga (eller vilken annan form vi finner för att kommunicera bortanför medias fördummande megafoner och bortom politiska och akademiska institutioners nyttoinriktade ideologiproduktion) om Kina, Tibet, stat, nation, ockupation, invasion, förtryck, infiltration, social utveckling, folkrätt, geo-politik, tradition, modernitet etc.

Tibet - inget Shangri-La

I både Svenska Dagbladet och Aftonbladet har det de senaste dagarna gjorts begränsade, men ändå lovvärda, försök att komplicera frågan om Tibet. I det senare fallet skämdes ansträngningen av en samtidig chatt i vilken ledarkrönikören Jesper Bengtsson formulerade sig i ohistoriska och svepande formuleringar om "... den närmast rasistiska politik som Kina fört sedan 1950-talet", om att "Kina har fått massor av folk att flytta dit de senaste åren för att göra Tibet mer 'kinesiskt'", om "Maos ambitioner att sprida sin version av kommunismen" (som svar på frågan ”Varför är Kina så intresserat av Tibet?”) för att som avslutning sammanfatta situationen som ”ett nationellt uppror mot en främmande makt”.

De av oss som inte ens i informella samtal skulle basera våra ståndpunkter på det lättviktiga tyckande som medias omstuvade (”journalistiskt bearbetade”) telegrambyråmaterial består av, känner oss naturligtvis generade.

Till andra (t ex mina) slutsatser kan man komma bl a med hjälp av Tom Grunfeld, Melvyn C. Goldstein och Barry Sautman. Utöver att de – tillsammans med ett femtontal andra forskare - finns representerade i samlingsvolymen Contemporary Tibet Politics, Development and Society in a Disputed Region från 2005 (en grundbok i varje anständigt mediaföretags fackbibliotek) så är de flitigt företrädda i den internationella debatten. Ibland med nerladdningsbara texter, som här t ex Goldsteins The Snow Lion and the Dragon China, Tibet, and the Dalai Lama från 1999.

För övrigt

… noterar jag Erik Wijks namn under en artikel för första gången på länge. Härligt.

En startpunkt så god som någon

Dollarn för första gången under sex kronor, själv däckad av en vårförkylning, Noah på besök och bokningen till Gudhems vandrarhem äntligen ordnad. När hostan var som värst inatt passade jag på att se den en timme långa BBC-dokumentären från februari 2007 om den brittiske experten på biologiska massförstörelsevapen David Kelly och dennes död den 17 juli 2003. Tankarna gick osökt till den svenske krigsmaterialinspektören Carl Algernon och omständigheterna kring hans våldsamma död dryga sexton år tidigare. En slagning på mediearkivet bekräftar svenska medias dåliga uppföljning; Carl Johan Åbergs Berättelser från 1900-talet ger möjligen några fragment.

... å ytterligare en dimension i rivaliteten om Centralasien. Svenska styrkor under ryskt befäl, kanske?